Ljuramannen

När Ljuramannen härom kvällen umgicks med ett gäng countrymusikanter som fått en religiös uppenbarelse och i varje låttitel bytt ordet whiskey mot Jesus fick han även förnimma jazzens förbannelse.

Som den jazzbeläste säkert vet omgavs jazzen på sin tid av myter fördomar och skräck, såsom vi idag förfasas över dagens hiphoppande ungdom och deras ljudvolym. Och det med rätta för nog har rapen i sig ännu mer barbarisk jazzförbannelse än själva jazzen, som ju faktiskt var en relativ förfining av den ursprungliga negermusiken. Fast visst minns vi lektor Erik Walles bok från 1946 där han skriver om jazzens tillkomst:

"Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst.

Den har skapats av negrer.

Den har skapats av berusade negrer.

Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö."

Nu hade bandledaren i countryorkestern fått för sig att mer än vanligt ägna sig åt publikfrieri,  ett icke alls oväntat drag i countrysammanhang där man i tid och otid blandar bort de rent musikaliska korten med allt från handklapp och allsång till cowboyhattar och paljetter och levande indianer och hästar på scen. Eftersom ett östgötskt countryband brukar ha svårt med de djurvårdande myndigheterna, beslöt bandledaren att inleda sin nya andliga countryföreställning med det förstnämnda billigare allsångsalternativet och sjunga "något som alla känner igen". Och vad känner väl en countrysvenne bättre till än "When The Saints Go Marchin´ In". Den betraktande Ljuramannen försökte sätta sig in i hur en countryversion av When The Saints kunde låta och visst, nog lyckades orkestern dra ner tempot i början och visst kunde man under några takter förnimma Jim Reeves ande över det hela men sedan... Tempot ökade, trumslagaren fick något grumligt i blicken och började slå hårdare och hårdare, basen pulserade, sångaren och sångerskan började dansa vilt, mandolinisten kastade sin mandolin i väggen och tog fram ett ENRADIGT dragspel och spelade ett vansinnessolo för vilket Benny Goodman hade kunnat sälja sin mormor för.

Vänta lite... Nämnde jag Benny Goodman i samma mening som ett enradigt dragspel? Ja, eftersom mandolinistens dragspel inte längre lät som ett dragspel utan som en KLARINETT!

Gruppen hade drabbats av KLARINETTENS FÖRBANNELSE! Inte bara jazzens, utan just klarinettens!

Under resten av kvällen försökte countrybandet att låta country, men allt lät som tradjazz, stompigt komp, ofrivillig scatsång, samt klarinetter som nu började höras ur alla instrumenten, t o m basistens elektriska Fender lät emellanåt som en basklarinett. Nu blev verkligheten synlig för gruppen. Jazzen i sig är inte det värsta, det är Klarinetten! Jazzen har bara varit ett verktyg för Djävulen för att smuggla in klarinetten i människans medvetande. Listig, falsk och stark är Djävulen, nästan starkare än brännvinet!

Detta fick orkestern att stanna upp och söka förklaring. Nu blev den religiösa uppenbarelsen ännu tydligare för orkestern. Förklaringen kan endast bero på den första låten, "When The Saints Go Marchin´ In". Tänker man på budskapet i den förstår man att ingen människa kan ha skrivit låten. Slår man upp den i vilket uppslagsverk som helst, är den märkt som Trad, utan upphovsman. Sanningen är den att den har ingen. Låten är Belsebubs verk som Den Onde sedan har planterat in i mänskligheten. Texten handlar ju om hur härligt det är att dö, komma till himlen, alla ska vi bli helgon, ALLA... Jorden kommer att förgöras, kollektiva självmord begås endast för att vi till klarinetters vrål ska få vandra genom Pärleporten.

Från de svarta har vi fått mycket ont. Jag ber mina svarta bröder om ursäkt, det är inte Ert fel. När jag hörde mellanstadieungar kalla sina klarinetter för "negerben" en gång i tiden tog jag det som oskyldig skolhumor, men nu inser jag sanningen. Djävulen har använt Ert folk till att förgöra vår planet mot Er vilja. Först tog han Er till den "civiliserade världen" som slavar för att Er musik skulle planteras hos oss. På bomullsplantagerna fick den en ny form som utvecklades, tog sig nya skepnader, fortfarande i sin linda tills industrialiseringen förde den till städerna, bluesen övergick till jazzen, klarinetten kom in i bilden och jordens undergång var ett faktum.

Jazzen spred sig med klarinettens hjälp till de vita salongerna, Glenn Miller som en av de vita förespråkarna.  Hans flygplan försvann spårlöst. Som militär tror jag att han var sanningen på spåren, kanske hade han upptäckt en militär hemlighet, kanske hade han drabbats av Djävulens vrede, kanske finns här ett samband, men ett är säkert, han var hela tiden omgiven av klarinetter.

AIDS började enligt legenden spridas från apor till svarta, sedan till vita via kroppsvätskor, företrädelsevis män. När män blandar kroppsvätskor brukar de även använda sig av vaselin.

En klarinett bör smörjas in med klarinettfett och efter en stunds spelande är den fylld med saliv. Detta samband kan inte bortses från. När klarinettens vilda extasbrunstiga, fett- och salivfylliga ton sedan rör upp känslorna till orgastiska nivåer i syndiga lokaliteter är ödet inte längre i mänsklighetens händer.

Countryorkestern tog en välbehövlig paus och bestämde sig för att aldrig mera spela "When The Saints Go Marchin´ In". I stället började man långsamt till tonerna av en lap-steel-hawaii-gitarr spela en mjuk Yngwe Stoor-inspirerad version av "Vår Gud är oss en väldig borg."