När är man tillräckligt död?

Igår träffade jag en kvinna som hade mist sina tvillingar i förtid. Hon hade väntat och längtat men efter sex månader ville ödet annorlunda. Hur den här kvinnan mår kan en som inte har varit med om något liknande bara ana. Jag kan inte sätta mig in i hennes situation, kan bara tänka mig hur fruktansvärt det måste vara.

Ett gäng som definitivt inte kan sätta sig in i hennes situation är de goda samarbetskompisarna Arbetsförmedlingen  och Försäkringskassan. En månad efter händelsen tvingas hon in ett program hos en privat arbetsförmedling. EN MÅNAD!

När Ljuramannahustrun opererades för hjärntumör för snart ett år sedan lovade en kurator på sjukhuset att jag skulle kunna vara hemma en månad för att ta hand om henne. Ja, jag vet att kuratorer inte kan lova någonting, men när kuratorn nu råkar vara moderatpolitiker pä köpet och dessutom övertygade oss om att "det blir inga problem" tog man det som ett löfte, eftersom jag  tror på sakkunniga i allmänhet och moderatfitt... de folkvalda i synnerhet.

Men nej, Försäkringskassan tyckte inte att hon var tillräckligt död. Hon befann sig inte i livets slutskede, m a o, hon skulle inte dö inom två månader. Avslag. Därefter privat arbetsförmedling, vars effektivitet jag har skrivit om tidigare.

I kvinnans fall verkar cynismen gå ut på att barnen är döda men inte hon.

Men man ska väl inte klaga på handläggarna. De gör ju bara sitt jobb.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0