Ljuramannen

Media. Det är temat för onsdagens terapisession. Vår terapigrupp samlas varje onsdag och bloggar om ett särskilt tema. På torsdagarna knypplar vi spets, på fredagarna går vi en liten naturpromenad och både lördag och söndag ägnar vi oss åt att studera och tillverka sprängdeg. Måndag och tisdag vilar vi för att ladda upp till de återkommande aktiviteterna. Det är tungt att ligga samhället till last.

 

Nädå, jag skojar bara. Finns väl ingen vettig själ som går ut i naturen i den här kylan!

 

Men media. Jag läser varje dag ett par dagstidningar, ser på Aktuellt och Rapport, hör på Ekot, läser ännu mer via nätet, så helt fastvuxen i min soffa är jag inte mer än fysiskt. Men jag vet att utanför min lägenhet finns en omvärld. En som alla de nämnda medierna bevakar och berättar om för mig. Jag själv finns inte i den världen. Jag är inte krigsdrabbad, har inte varit med om någon naturkatastrof, har inte medverkat i någon film heller eller stått på Dramatens scen. Har man varit på de stora scenerna kan media skriva om man skulle skilja sig, råka spy på sig, dratta omkull eller bara synas på Åhlens. Eftersom jag inte har kändisstatus skiter medierna i om jag skiljer mig eller kräks offentligt. På Willys i Hageby hänger inga paparazzis vilket i och för sig är rätt behagligt.

 

Men jag ser på tv, alltså finns jag. Och på något konstigt sätt tillhör jag denna nation. Har t o m ett personnummer: XXXXXX-9XXX. Nä, jag vill inte skriva ut mitt hela personnummer och nian gör varken till eller från, det har nog de flesta listat ut att jag har ändå. Jag har ju någon gång antytt att jag härstammar från mongolerna. Förr fick alla utlandsfödda numret 9 som första siffra i sitt nya svenska personnummer så att myndigheterna skulle veta att dom är utbölingar, om man typ tröttnade på dem och ville skicka hem dem för att slippa slösa på gas. Jag tror att det var anledningen, något mer förnuftigt har jag inte kunnat lista ut.

 

Alltså tillhör jag numera denna nation. Och många andra med mig, inte bara utlandsfödda utan även såna med både tvåor, treor, femmor, ja alla siffrorna från noll till åtta som första siffra bland de fyra sista i sitt personnummer. Vi är många som finns men inte hörs.

 

Ska då alla höras i tid och otid? Gubben som bytte tid i tvättstugan, grannen som bytte glödlampa eller pensionärsparet som gick och handlade sidfläsk? Ja, det tycker jag. DÅ får man en bild av tillståndet i nationen. Numera är det nämligen ingen som skriver om det verkliga tillståndet i nationen. Man får en förvrängd bild av ett Sverige där alla är med i Idol, festar på Stureplan och tjänar miljoner på sin blogg, dansar i TV4 när dom inte kan dansa och så vidare. (Apropå tjäna miljoner på sin blogg, det är Blondinbella, Alex Schulman och jag, men säg inget till Kronofogden.)

 

I nästan alla kanaler finns dock så kallade vanliga människor med. Har man ingen som helst skam i kroppen kan man få erbjudandet att bli uppfläkt som årets dumhuvud under bästa sändningstid. Man kan gå ut med att vara fet, åka finlandsfärja, ha ett extremt skitigt hushåll, gräla med sin granne, ha ett konstigt sexliv, minns bland annat att en dam i TV 5 påstod sig ha sex med Berlinmuren. Och även vi skuldsatta har vårt eget program, Skuldfällan i TV 3. Men då står det i kontraktet att du ska inte i ifrågasätta något annat än ditt mentala status, allt, precis allt, är ditt eget fel. Att ta med en frånskild pappa som Försäkringskassan gör allt för att knäcka, en sjukpensionär som förlorat jobbet och därmed sitt levebröd, en människa som hamnat på obestånd på grund av saker han inte har förutsett, näääää... det blir inga tittarsiffror på det, folk vill se idioter! Och utan idioter i teve, inga reklamintäkter!

 

Hur ser media för övrigt på oss överskuldsatta? På det finns ett ganska enkelt svar: För det mesta inte alls. Och när man väl gör det har man undantagslöst en attityd som går ut på att de skuldsatta är antingen kriminella, slöa eller alternativintelligenta. Skuldfällan är långt ifrån det enda exemplet.

 

För att hålla oss till närmiljön och närminnet behöver vi inte ens byta kanal, på den här bloggen har vi detta exempel från Rapport. Jag skrev alltså ett brev till redaktionen. Tror ni att dom svarade? Det trodde inte jag heller när jag skrev det.

 

Vi kan ta ett annat exempel. Annika Creutzer är ekonomijournalist på Aftonbladet och e24. I höstas skrev hon bland annat den här artikeln.

 

Den tyckte inte jag var ett dugg rolig så jag skrev ett brev till henne, den orkar ingen här läsa i sin helhet, men gick kort och gott ut på att tala om hur vi har det i folkhemmet. Hon svarade så här:

 

Tack för ditt brev!

Du sätter fingret på ett stort problem. Det finns mycket att ta upp kring underhåll och de fällor som finns. Det är värt en egen artikel (eller flera).

Jag sparar ditt brev. Kan inte lova när vi kan ta tag i detta.

Rubriken, som inte jag satt, syftar på de människor som kan påverka sina skulder. Jag är fullt medveten om att det inte är möjligt i den situation som du, och många andra, befinner dig i.

Med vänliga hälsningar

Annika Creutzer

 

Det var väl ett positivt svar! Förutom, just det, ”Kan inte lova när vi kan ta tag i detta.”

 

Igår skickade grannen en artikel av samma Annika Creutzer till mig. Den här.

 

NEJ NEJ NEJ!!!! Annika, snälla, läs mitt brev en gång till, det som du lovade att spara. Där skriver jag uttryckligen om mitt besök hos den kommunale konsument- tillika skuldrådgivaren som gav mig rådet att ge fan i att betala underhåll och bli evighetsgäldenär, för det var det enda han hade att erbjuda.

 

Varför är ekonomijournalister så infantila? Varför beskriver dom verkligheten som något som inte finns? Ljuger dom? Eller är dom helt enkelt så inkörda i sina gamla hjulspår att de inte ser något annat? Eller är dom helt enkelt bara korkade?

 

Jag tror att dom har fel kompisar. Det enda dom ser på jobbet är bisnessmän, kronofogdar, penningplacerare, inte en enda vanlig människa någonsin. Och vill man röra sig i den världen ska man nog passa sig om man vill ha dom hetaste stalltipsen. Du biter inte den hand som föder dig.

 

TV4 har vi behandlat tidigare, den här är en klassiker. Ska man skratta, gråta eller ta sig för pannan?

 

Och så där håller det på. Dag ut och dag in.

 

Men ska vi inte sluta lite positivt ändå? Tycker att Folkbladet gör en stor kulturgärning genom att publicera Sven Wernströms krönikor. Den här från igår fick mig på gott humör vid frukostbordet, särskilt avdelningen om Kronofogden och ungdomarna med sms-lånen. Sven fyller 85 år i år. Är det bara den generationen som fortfarande kan ifrågasätta saker ur rätt perspektiv? Och hur många år ska det ta för Annika Creutzers årskull att förstå skillnaden mellan rätt och fel i de lite större sammanhangen?

Läs även vad följande medlemmar i terapigruppen har fått ihop om samma tema:

http://blogg.aftonbladet.se/18750
http://insolvenssthlm.blogspot.com
http://superskuldsatt.blogspot.com
http://obestand.blogg.se
http://metrobloggen.se/villerider
http://affesblogg.blogspot.com/
http://systemsnyltarna.blogspot.com/

http://dwights13.blogspot.com/
http://fonzie.bloggspace.se
http://www.inspirera-inspirera.blogspot.com/
http://arwidzonsblogg.blogspot.com/

Diskutera även vidare hos Fattiga-Riddare, forumdelen för bloggkommentarer.

 Läs även andra bloggares åsikter om media, journalism, Annika Creutzer, TV3, TV4, TV5, Rapport, Sven Wernström, Folkbladet, Blondinbella, Alex Schulman 

Dela