Ljuramannen

Under veckan som gick kom jag i kontakt med ett par artiklar från förhistorisk tid. Eftersom allt i den mer och mer datoriserade, ungdomsinriktade och coola världen går fortare och fortare är allt som är äldre än tre månader att betrakta som historiskt. När vi då pratar om artiklar från 2005 resp 2007 rör vi oss bland dinosaurierna.

 

Tiden går fortare men inget tycks förändras. Synen på arbete till exempel. Dagligen får vi höra att arbetslösheten är den viktigaste frågan att lösa från både höger och vänster. Ingen tycks dock vilja medge att vår välfärd behöver arbetslöshet. Eller kanske inte ”vår” i meningen ”vi alla”, låt oss säga ”Sveriges välfärd” i stället. Det är bättre att tala om att man vill Sveriges väl än allas, eftersom man genom att bara hylla Sverige automatiskt alltid utesluter någon grupp, beroende på vems definition som råkar gälla vid tillfället.

 

Den första artikeln är från Aftonbladet 2005, skriven av Dan Josefsson (tack för tipset Nicklas).

 

Den andra av Jon Weman i Arbetaren 2007.

 

Två av varandra oberoende skribenter men samma slutsats. Inflation går före jobb, för många i arbete är lika med ökade lönekrav, ”jämviktsarbetslöshet” är modellen som passar de styrande. Arbetslöshet är bra för landet! Sanningen som vilken regering som helst jobbar för, men låtsas om något annat.

 

I Dan Josefssons annars utmärkta artikel kan jag dock störa mig på generaliseringen av folk och folk, men på den tiden kanske inte arbetslöshet drabbade normala vita män, vad minns väl jag, det var ju som sagt i förhistorisk tid.

Men numera är det nog värre ändå. Låtom oss illustrera detta med en video där Sven-Otto Littorin reder ut begreppen. Filmen är från tiden då han fortfarande var arbetsmarknadsminister. Där Dan Josefsson pratar om utanförskapet som ett privilegium för ”invandrare, ungdomar, kvinnor i ofrivilligt deltidsarbete, handikappade och äldre”, säger Sven-Otto att folk som har hamnat utanför ”inte sällan är både alkoholister och psykfall”. (Han säger det ca 1 minut in i klippet, hans fortsatta dravel om bl a sociala företag som eldsjälar är inte värt att slösa dyra minuter av sitt korta liv till att lyssna på.)

Arbete eller inte. Pengarna eller livet. Jag kan nu konstatera att för mig personligen finns ingen som helst poäng med att arbeta. Skuldsanering får jag inte, Försäkringskassan har satt mig i en rävsax som jag inte kommer ur förrän skulderna till dem automatiskt förfaller. Att jag skulle gå och slava ”för att känna mig behövd” – haha! Jag kan möjligen gå på någon tvångsåtgärd för att göra livet surt för omgivningen och för att kosta samhället mer pengar men där slutar det.

 

För allas bästa är det billigast att bara vara. Jag hjälper ju samhället genom att finnas i jämviktsreserven, låt mig då fortsätta med det. Att aktivera mig kostar pengar, det blir billigast för alla parter om jag får vara i fred. Att däremot ta bort allt understöd och låta mig svälta är ingen bra idé, för det tänker jag definitivt inte tåla. Desperata människor blir en dyr affär, det kan ni se på länder där RIKTIG fattigdom råder. Hunger föder kriminalitet och jag är inget undantag. Alltså: Lämna mig i fred! Stick! Eller lös era inflationer och annan matematik till allas gagn, ni som har kalkyler, prognoser och räknedosor till att både elda och gödsla med.

 

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, Arbetaren, Aftonbladet, inflation, välfärd, jämviktsreserv, Sven-Otto Littorin, Försäkringskassan

pingat på intressant.se och Twingly

 Dela